Häng med när Åbosamfundets styrelsemedlem och svenska sektionens ordförande Anna Edgren funderar på hur hennes livs- och familjetrådar genom åren har snirklat sig kring Aura å.
Jag har insett att jag för egen del har ett ganska passionerat förhållande till den bruna å som rinner genom många åbobors hjärtan. På något sätt upplever jag Aura å som en av konstanterna i mitt liv. Liksom ån svänger sig genom staden har mitt liv snirklat sig runt ån.
Framtidsdrömmar och studiehyss
I Finlands äldsta skola, gymnasiet Katedralskolan, kunde jag sitta under långa kemitimmar med blicken ut över ån och drömma mig mot framtiden – eller i alla fall till huvudbiblioteket på andra sidan ån. På rasterna hängde vi nog också vid ån fast det kanske inte var helt tillåtet, men tja, tonårshjärnan tänkte väl att regler är till för att brytas.
Efter gymnasiet studerade jag en tid i städer med andra åar och floder. Cambridge och Angers var härliga miljöer med fina floder, men det var ändå gott att återförenas med Aura å och att röra mig i Åbo Akademis byggnader längs med Biskopsgatan. Jag kan efteråt förundras över att vi inte någon gång föll i ån under studietidens hyss där kring ASA-huset, Domus och Sibeliusmuseum där musikvetenskapen hade sina utrymmen ännu på 1990-talet. Då visste jag inte att jag många år senare skulle ha en blåsig bröllopsfotosession men min blivande fru vid åstranden nedanför Humanisticum.
Välsignad med arbetsplatser alldeles vid ån
Mitt första riktiga heltidsjobb som vuxen gav mig en arbetsväg längs med ån. På väg till informationscentret Luckan på Auragatan 1 följde både mina ögon och min själ årstidernas spegling i åns strömmar. Under studieåren jobbade jag som guide på Sibeliusmuseet, genom de stora glasfönstren har jag i timtals beundrat ån under stillsammare dagar.
Som kulturkoordinator för staden har jag senare haft många arbetsadresser. Fyra av fem har lyckligtvis varit alldeles vid ån, i olika ändor av Slottsgatan eller mellan Aurabron och Domkyrkobron med bara en gata eller park mellan ån och min arbetsplats. I mitt nuvarande arbetsrum i Landshövdingens hus, alltså gamla musikbiblioteket, har jag utsikt över ån mot Katedralskolan, Konstens hus och Observatoriet. Lyckligast är jag över närheten till ån!
Ett hem nära ån
Jag bodde mina första sex år toispuol jokke på Universitetsgatan. Efter att mamma och pappa tyckte att jag skulle gå i Sirkkala skola och vi flyttade till Österlånggatan har jag varit den andra sidan trogen med mina bopålar på olika platser tälpuol jokke. Nu är jag lycklig över att bo närmare ån än någonsin. På några minuter kommer jag till vandringslederna och rutterna som strålar ut från Hallis och Korois, tänk att få bo när så här paradisiska landskap!
Föri-premiär med barnvagn
Liksom flera åbobor förhåller jag mig rätt allvarligt till det här med på vilken sida om ån någonting är. Jag minns när jag vintern 2007 för första gången skulle ta stadsfärjan Förin över ån med vår äldsta pojke. Då bommen gått ner och vi var mitt på ån insåg jag att vår guldklimp aldrig tidigare i sitt lilla liv hade varit till den andra sidan av ån! Jag blev både rörd och högtidlig. Uppeldad av alla modershormoner i kroppen förklarade jag upphetsat detta oerhörda för barnets far. Som inflyttad åbobo var fadern inte helt oväntat ganska oförstående, hih.
Familjeband till ån
Min morfar var direktör på ångbåtsrederiet Ångbåts Ab Åland med kajplatser i ån. Redan långt före jag föddes hade jag alltså familjetrådar i det bruna åvattnet. Ångbåts Ab Åland använde sig bl.a. av det skjul vid Ukko-Pekka där Vaakahuone idag bjuder på både dryck och musik, det hörde jag av mamma först som vuxen när jag under en period ofta hängde där. På ett bleknat foto ser jag mamma med mig i vagnen på en hamnpromenad lite längre ner mot åmynningen.
Farfar var i marinen under krigsåren med Åbo som bas en tid, så vattnen kring Åbo blev bekanta för honom. Pappa jobbade också på sjön, ibland hade han som befälhavare på Finnlines fartyg jobb en lite längre tid i Åbo medan fartyget var på torrdocka vid åmynningen. Ån binder ihop historia med nutid mitt i vår vardag, både min familjs historia, åbobors historia och hela landets historia.
Min å
När jag efter flygresor kommer körandes från flygplatsen mot centrum och svänger in på Aningaisbron sätter jag mig lite rakare i bilsätet. ”Snart!” känner jag i kroppen, ”Snart ser jag domkyrkans torn! Och snart ser jag ån!”
Vid Eriksgatans korsning kurar jag mig lite framåt för att så snart som möjligt få en skymt av domkyrkans röda tegelfasad och ståtliga torn. Domkyrkoskvären, Braheskvären och Porthans-skvären öppnar sig framför mig med sina stiliga byggnader, statyer och ståtliga träd. Mina ögon sveper från ÅA-campus och Biskopsgatan till Pinellan och Katedralskolan när bilen kör över Aura å. Det kvillrar till i själen och jag andas ut.
Jag är hemma i min stad. Jag är hemma vid min å.
